Rapport från Kongo- Tjejmarathon gjorde skillnad

Vilken dröm det är att få jobba med detta. Vilken ära det är att ta emot era anmälningar, frågor, funderingar. Vi noterar med stor glädje att loppet verkar bli ett ultradebutlopp för många och det gör oss otroligt stolta. Vi värnar om att vi är med och stöttar under vägen fram.

Förra året samlade vi in över hundra tusen kronor. Var tog de vägen? Nådde de fram? Ja det gjorde det!  För Tjejmarathon ska göra skillnad. På massa nivåer.

Det var kriterierna och är kriterierna som vi jobbar efter med Tjejmarathon. Vi vill göra skillnad på riktigt. Vi vill att pengarna vi samlar verkligen ska gå fram och därför är vi kräsna. Därför duger inte vad som helst.

Därför är det här helt underbart. Susanne Allden som är programansvarig på Panzisjukhuset har översatt en kongolesisk kvinnas berättelse om hur hon fått hjälp tillbaka till ett värdigt liv genom vår insamling.

Ta dig tid att läsa nedan. Du som var en av de flera hundra som sprang eller stöttade Tjejmarathon 2012- känn en enorm stolthet. Du som inte var med- du är så varmt välkommen att stötta vår insamling till Bangladesh i år. Dela gärna detta inlägg för att visa att vi är på riktigt. Vi gör skillnad. Tillsammans.

Jag och Madde (hon är mammaledig men jag VET!) är så taggade för i år! Nu ska jag hålla tyst och låta Susanne och Furaha* tala:

Nedan följer en berättelse av en ung kvinna som levt två år med en fistel och som tack vare er generösa hjälp kunde få hjälp på Panzi-sjukhuset utanför Bukavu i östra Demokratiska Republiken Kongo.

 

Jag heter Furaha* och jag kommer från en by i provinsen Katanga i DR Kongo. Jag är 23 år gammal, är gift och har fyra barn. Jag levde ett bra liv tills en dag då jag skulle föda barn. Det var 2010, men jag minns inte helt vilken månad det var. Jag var hemma och var på väg att börja föda, och min man kallade på hjälp från byns barnmorska. Det närmsta sjukhuset ligger långt från vår by och vanligtvis så brukar allt gå bra när byns barnmorska hjälper till. Men den här dagen gick det inte som planerat. Det uppstod komplikationer under förlossningen och barnmorskan kunde inte reparera de vävnadsskador som uppstod. I rädsla för att förlora barnet, bestämde min man att vi var tvungna att åka till sjukhuset trots allt, för att se om barnet gick att rädda. Vi tvingades transportera oss med hjälp av en trä-eka och kom fram först en dag senare. Väl på sjukhuset försökte läkarna göra ett kejsarsnitt för att rädda barnet men det var redan försent och mitt barn var dött. Under de två år som gått sedan den dagen har jag läckt urin, både dag och natt.

När jag lämnade sjukhuset och kom hem försökte jag kurera mig med hjälp av en traditionell läkemedelsmetod men inget hjälpte. Jag pratade med flertalet personer, men ingen kunde ge mig svar på vad som var problemet eller hur man kunde lösa det.

Eftersom jag läckte urin hånades jag ofta av andra, och de undvek mig när jag gick i kyrkan eller om vi träffades på marknaden. Alla som passerade mig på gatan skrattade åt mig för jag luktade illa. Detta var det värsta, och jag led något fruktansvärt inombords. Hemma hos mig upplevde jag dock inget problem. Min man gav mig ett enormt stöd och försökte hela tiden säga att « det kommer ordna sig, en dag kommer du ha läkt ordentligt ». Jag vågade till slut inte gå ut eftersom jag inte orkade höra alla glåpord, utan jag stannade i vårt hus med våra barn.

En dag hörde jag talas om ett par läkare från Panzi-sjukhuset som besökte vår by. Jag lyssnade på radion och läkarna bad alla kvinnor som misstänkte att de kanske led av en fistel skulle komma till sjukhuset för konsultation. De beskrev symptomen och jag tänkte att nu äntligen kanske jag kunde få hjälp.

När jag kom till sjukhuset mötte jag flera kvinnor från runtomkring vår by som alla hade samma problem som jag. Jag hade ingen aning om att det fanns fler som jag där ute. Läkarna undersökte oss och vissa blev opererade på plats, medan jag och två andra hade så allvarliga skador att läkarna ville att vi skulle åka till Panzi-sjukhuset i provinsen Sydkivu för att få hjälp.

Jag kom till Panzi-sjukhuset i oktober 2012, men jag opererades inte förrän i december. Allt gick bra och jag kan inte sluta le! Jag mår bra igen, det är verkligen ett mirakel det som har inträffat. Jag kommer åka hem till min by så snart jag kan, och jag ska promenera pa bygatan med huvudet högt och ingen ska håna mig igen.

_____________________________________________________________________

* Namnet har ändrats för att skydda den unga kvinnans identitet. Det föreligger ett enormt stigma kopplat till fistel i DR Kongo, och många kvinnor vågar inte söka hjälp. Många gånger vet de inte ens om att de kan få hjälp. Panzi-sjukhuset genomför årligen ett antal utbildningskampanjer för att upplysa befolkningen om vad problem med fistel egentligen är, och att det går att bota. I samband med dessa kampanjer åker läkare från Panzi-sjukhuset ut och genomför enklare fistelreparationer och försöker samtidigt utbilda lokala läkare så att de kan operera enklare fall i framtiden. Svårare fall transporteras till Panzi-sjukhuset. I fallet Katanga bidrog er insamling till att flertalet kvinnor med svår fistel kunde transporteras till Panzi.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rapport från Kongo- Tjejmarathon gjorde skillnad

  1. Ping: Hjälp oss! |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s