Tack tack tack och rapport från Panzisjukhuset- Åsa gästbloggar

Hej alla!

Åh vilket gensvar på artikeln på Jogg.se. Jag och Madde bara myser över anmälningarna som ramlar in. I helgen efter långpasset så ska jag sammanställa hur många vi är och vi ska även se till att alla får sina fina pannband som kommit.

 

 

Jag kan inte nog uttrycka den glädje vi känner över hur ni engagerar er i detta. Fortsätt maila in info om er själva till annsofie.forsmark@spray.se. Och ni som just anmält er får gärna maila dit också så är det lättare för mig att få ut länken till era träningsprogram.

Rapport från Panzisjukhuset- Åsa bloggar

Det är viktigt för oss att informera er om det viktiga projekt som vi samlar pengar till. När ni skramlar av era bekanta/kollegor/familjemedlemmar så kan ni alltid hänvisa dem till den här bloggen där vi kommer kategorisera de rapporter vi får från Panzisjukhuset. Åsa Runström från PMU som jobbar på plats har tagit sig tid att berätta lite och vi kommer få veta mer.

Jag har varit här sen maj 2010, utsänd av PMU som kommunikatör på Panzisjukhuset och i SSV-projektet. Mitt kontor ligger mitt i den delen av sjukhuset där de patienter som behandlas inom projektet finns. Här får de , utöver medicinsk vård, psykologisk hjälp, juridisk assistans och lär sig olika hanverk.  De färgglada korgarna och väskorna står uppradade i fönstret i matsalen, ( jag har säkert köpt hem 20 olika varianter..)

Strax utanför fönstret här hörs trummorna från skogsdungen. Det är teater- och dansgruppen ASO som kommit för att ha en session med patienterna. Kvinnorna ( det är främst kvinnor som behandlas i projektet) samlas tillsammans med ett par socialassistenter, det är dags att dela berättelser, sjunga och dansa. Allvar och lek på samma gång. Det tar inte lång stund innan dansen är igång, och både höfter och rumpor skakas i takt med trummorna. Det är en skön energi i dungen, högljutt och en tydlig glädje. Ingen är blyg, och det är en del av läkandeprocessen att få röra på sig. Det är också ett sätt för socialassistenterna att se om det är någon som behöver extra tillsyn. För rör man inte på sig, kan det vara ett tecken på att man inte mår bra.

Jag intervjuade Furaha för ett tag sen, hon har opererats flera gånger för sin fistel*. Hon berättade hur hon inte riktigt vågade tro på att hon faktiskt hade blivit återställd efter år av lidande, men bestämde sig för att testa om läkaren hade rätt:

”- Jag stampade hårt i marken, så här sa hon, och satte foten bestämt i golvet, och så dansade jag, bara för att testa om kroppen höll. Det gjorde den.”

Furaha är en av alla dem här som förundrat mig under tiden i Kongo, och som fortsätter att förundra. Dessa starka kvinnor som går igenom så mycket, men som reser sig.  De är värda varje löpsteg.

*En fistel är ett hål som uppstår, i majoriteten av fallen, i samband med en förlossning som är långdragen eller där bäckenet är för trångt. Fisteln gör att kvinnan inte kan hålla urin / avföring som istället rinner ut ur vaginan.

””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””””

Det är en målande bild som är svår att ta till sig. Den ger dock ett glasklart besked om att våra pengar går till en bokstavligt talat livsviktig verksamhet. Som Åsa skriver ” De är värda varenda löpsteg”

Annonser
Det här inlägget postades i Gemensamma träningar, Rapporter från Panzisjukhuset. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tack tack tack och rapport från Panzisjukhuset- Åsa gästbloggar

  1. Ping: Handling istället för ord « fitnesscoachen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s