Låt dig beröras. Och gör det du kan.

Hela den här drömmen, det här projektet, äventyret började egentligen med en sk aktualitetsdag som PwC höll för oss inom Ideell Sektor. Vi pratar mycket biståndsfrågor och med oss hem fick vi boken De glömda kvinnornas röst av Birger Thuresson där han berättar om Dr Denis Mukweges, men även många andras, arbete på Panzisjukhuset i Kongo. Jag började läsa och efter det var jag helt övertygad om att jag måste göra något. Det tog ett tag och så träffade jag Madde. Och på den vägen är det…

Nedan inlägg är utdrag ur boken som jag återger till er:

Våldtagna och traumatiserade kvinnor tar sig till sjukhuset i Bukavu från både nära och fjärran. Sjukhuset har ett radioprogram som talar om möjligheten att få vård. Sjukhuset är fullt av kvinnor i alla åldrar. Några skrattar- de har funnit en kraft i något, att solen går upp efter en mörk natt.

Men alla ler inte. Några har förlorat allt i kriget. Familj, sina barn, sitt hem, sina djur och viljan att leva. Unga flickor som levt som sexslavar. De kan inte le. Än! Men en del tar kraft i det systerskap de finner hos varandra. De har stöd av läkare, sjuksköterskor, psykologer och assistenter. Det är det här vi ger pengar till.

Kvinnorna behöver hjälp både fysiskt, psykiskt och praktiskt. Många är utstötta från sitt samhälla pga det de varit med om. De behöver få konkret hopp om framtiden.

Sjukhuset präglas av både liv och död. Ensamma gamla. Ensamma små barn. Personalen jobbar för att hjälpa alla. Till hälsa och till gemenskap. Till framtidshopp.

Boken är full av hopp. Men det som fick mig att vilja göra något var ändå kvinnornas berättelser. De är så fruktansvärda och svåra att ta till sig. Det är säkert passande med ett ”varna känsliga läsare”. Men nä. Det här har hänt. Kvinnor på vår jord. Jag vill orka läsa. Jag vill att du ska läsa. Se. Känna. Agera.

Jag fyller 33 år i år och tänkte berätta om Justine Sirere som då boken skrevs var lika gammal som jag.

När hon väntade sitt andra barn kom en grupp beväpnade soldater till hennes hus. De band hennes man och turades om att våldta henne tills hon förlorade medvetandet. När hon vaknade hade hon mist barnet i magen. Hennes föräldrar och familj dödades i kriget. Justine fick vård på Panzisjukhuset. 4 komplicerade operationer och 6 månaders läkande.

Senare hände det ofattbara igen. Hennes morbror slaktades framför hennes ögon och hon blev våldtagen igen. Sen sönderskuren med knivar i underlivet.

Efter två månader klarade hon att ta sig till Panzisjukhuset för andra gången och fick vård igen. Hennes man tog till slut tillbaka henne. Men hon kan aldrig få fler barn.

Nu har de flyttat till området nära Panzisjukhuset och Justine går där på sykurs. Hon känner frid och drömmer om att öppna en sybod.

Sådär. En helt ofattbar historia. Som man kan skaka av sig. Eller ta till sig. Och göra det man kan. En hundring är ingenting. Vi tror att det kan sprida ett leende och skänka hopp om kvinnor som mist allt får veta att det är ett gäng rika människor som några hundra mil bort donerar pengar till den verksamhet som ger dem hoppet tillbaks. Och samtidigt gör något riktigt kul tillsammans.

Jag. Blir varje dag. Mer och mer övertygad om att det här är bland det mest fantastiska jag kommer att få vara med om.

Tack för att du läste!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Låt dig beröras. Och gör det du kan.

  1. Ping: Jag är inte full. Jag har tränat med Magnus « Runnerslove- en kärlekshistoria

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s